2011-12-12

27crags - importera ticklista!

Våra finska vänner håller sakta men säkert på att bygga upp sin sajt 27crags.com till något riktigt bra. De har bland annat ett riktigt imponerande gränssnitt för att lägga ut foto-topos publikt. Användarvänligt och snyggt! Vi har lagt ut en del av Ume-bouldringen, t.ex. Mosjön, via 27crags och har haft mestadels positiva erfarenheter.

Integrationen med facebook funkar bra, man kan sedan länge logga in med sin facebook-användare. (Jag skulle gärna se integration med google+ också.)

Sedan idag går det också att halvautomatiskt importera sin ticklista till 27crags.com. Om man har bokfört sina leder eller boulder på någon annan sajt och vill byta till 27crags så kan det ju vara jobbigt att sitta och knappa in varenda led igen; jag provade idag att importera runt 150 ticks till 27crags vilket tog ungefär en kvart, men det skulle gått fortare om jag inte hade så många obskyra tradturer på min lista.

Om du också vill automatiskt importera ticks till 27crags, gå till din användare, klicka på »Ticks« och scrolla ner en skärmsida och klicka på länken »Import ascents from another website!«.
kommentarer

2011-12-11

Sportklättringens själ

utsidan.se frågar Fredrik Nyberg vad som varit vår bästa klätterupplevelse under 2011 och inleder själv med följande berättelse:


Jag har hunnit med många minnesvärda klätterdagar under året och det är svårt att välja ut någon speciell. Den första leden jag kommer att tänka på är La llei de silenci (tror att det var den i alla fall) i Montgrony.

Jag hade bara on-sightat en led av den graden tidigare (trots många försök), så jag var ganska spänd.

Första halvan gick ganska bra, men sedan kom pumpen samtidigt som leden blev något brantare. Snart var jag inne i maximal »kamp-mode«. Sista biten är ett flak med riktigt goda grepp som laybackas. En otroligt härlig känsla att bryta sig uppför flaket samtidigt som fingrarna vill öppna sig.


Fredrik försöker sig på en 7b on-sight...
Jag är nära toppen!


Vid den sista bulten tänker jag för en bråkdel av en sekund om jag ska klippa eller inte. Alla på marken skriker »GÅ!«. Snabbt beslutar jag mig för att klippa ändå. Korsklippet går smidigt, men den extra sekunden står mig dyrt.

Ledens ankare klipper man efter att man mantlat upp på toppen av klippan. Jag lyckas ta kanten, men energin är helt slut. Det enda som är kvar att gör är att ta ytterligare en jug en liten bit in på hyllan och åla sig upp, men jag faller då jag försöker ta nästa grepp.

Jag är så slut att det inte går att prata. Det är inte många sporter där man kan förlora en match och ändå vara så lycklig direkt efter slutsignalen.

Fredrik försöker pusta ut efter presset...
En liten flicka blir lite rädd av att jag ser ut att må
så dåligt efter presset. Det är dock lycka!



kommentarer

2011-12-04

Resultat Sundsvall Plastic Madness 2011

Resultat från bouldertävlingen Sundsvall plastic madness, 3 december 2011.

Formatet för tävlignen var att alla fick 4 timmar på sig att klättra. De 10 hårdaste problemen som avklarades räknas till totalpoängen.
Damer:
1 29 Nanna Söderin
2 25 Linn Björ
3 23 Lovisa Hedberg Nilsson (vinnare av juniorklassen)
4 22 Jenny Johansson
Therese Eriksson
6 21 Charlotte Särndal
7 18 Ingrid Segerberg
8 17 Åsa Björkman
Anita Magnusson
10 15 Linda Nilsson
Anne Lindberg
12 12 Linda Kjellström

Herrar:
1 40 Fredrik Bodin
2 35 Jonas Wiklund
Linus Malm
4 34 Gustaf Bohman
5 33 Magnus Ryde
Ebbe Borg
7 31 Marcus Isaksson
8 30 Lars Pettersson
9 29 Robert Österholm
Pär Åslund
Stefan Hedin
12 28 Petter Nyqvist
Erik Burström
Magnus Larsson
15 27 Tony Berglund
Johan Kjällänge
Alfred Sahlén (vinnare av juniorklassen)
18 25 Eje Velander
Anders Lidström
Simon Meurling
21 24 Christoffer Lif
Fredrik Lönn
Björn Andersson
Hampus Perhamn
25 23 David Andreasson
Christoffer Colliander
27 22 Linus Eckeskog
28 21 Johan Hedman
29 18 Erik Sjölund
30 16 Anton Hörnqvist
kommentarer

2011-11-30

Hemmavägg v2.0

Borrbultredaktionens hemmavägg i Strömbäck utanför Umeå. Här hålls inbjudningstävlingen "Strömbäcks slutna bouldermästerskap" ungefär varje år. Säsongens tävling kommer att förläggas efter julhelgerna, dvs i mitten av januari någon gång.

I höst har vi kompletterat med ytterliggare en vägg som är 188 x 340 cm, en ny campusboard och ett antal nya grepp från Ergoholds i Skellefteå.





,


kommentarer

2011-11-28

Stora stenar

Linus hittar ett gryt medan Therese funderar på hur man toppar ut. Foto: Dag Knutsson


Stenen på fotot ovan är en av de större, men det finns ett antal stenar i klassen just under och många normalstora block i Stensjön inte långt från Fredrika. Något för nästa år kanske.

Den här tjing-paxar jag. Foto: Dag Knutsson
kommentarer

2011-11-27

Novemberdraget - Resultat

Igår lördag gick Novemberdraget på IKSU i Umeå. En väl arrangerad tävling som drog till sig 62 anmälda deltagare och 55 inlämnade tävlingsprotokoll. Norrbotten var väl representerade då både Luleklättrarna, Piteå klätterklubb och nybildade Älvsbyklättrarna hade ett flertal deltagare vardera.

Lule representerar. Foto: Magnus Eriksson Brändström


..och Älvsbyn med för den delen. Foto: Magnus Eriksson Brändström


Linus Malm, Saku Korouso, Magnus Larsson och Gustav Nilsson m.fl hade gjort ett jättebra jobb med att skruva upp de 30 tävlingsproblemen på den sargade och rent slitna IKSU väggen. Att förresten inte IKSU skäms över att visa upp den här väggen för andra är nästan pinsamt. Eller som en i tävlingsledningen sa på efterfesten:

"Jag tror aldrig jag har sett en sämre vägg som fortfarande drivs i kommersiellt syfte!"

IKSU behöver en ny vägg (helst igår) och utan så pass duktiga ledläggare som det finns i Umeå hade det inte gått att hålla tävlingar av den här kalibern.

Väggen... Foto: Magnus Eriksson Brändström

Saku och Magnus. Foto: Magnus Eriksson Brändström


Finalen gick på "bullen" och här hade Linus och Magnus lyckats lägga två utslagsgivande och spektakulära finalproblem. Formatet på finalen var onsight/flash med valfritt antal försök under 5 min. Först ut i finalen var Åsa Björkman som gjorde en bra tävling. Åsa är inflyttad från Öland/Kalmar!? och gjorde en bra finalklättring.

Åsa Björkman på finalen, Foto: Magnus Eriksson Brändström


Tvåa i kvalet var och andra klättrare i finalen var Lovisa Hedberg Nilsson som gick på som en duracellkanin. Hon glömde mer eller mindre bort att vila mellan försöken. Jag räknade med att hon gjorde 7 eller 8 försök under den utsatta tiden. Sist ut var Linn Björ som mer eller mindre massakrerade finalproblemet genom att enkelt flasha det.

Lovisa Hedberg Nilsson. Foto: Magnus Eriksson Brändström


Linn Björ på ett kvalproblem, Foto: Magnus Eriksson Brändström


Killarnas final var nästan helt och hållet Luleklättrarnas med undantaget Jonas Wiklund som dock för dagen blev uppköpt av "stall Lule" och klättrade i en Luleklättrartröja. Jonas gick ut som förste man och chockade publiken genom att först bränna av ett försök och sedan nyttja sina 5 minuter till att borsta grepp, dra någon liten anekdot och dansa. När det var 20 sekunder kvar av tiden klev han på och gjorde ett riktigt bra press.

Jimmy Sundin var näste man till rakning (tror förresten inte pojken har någon skäggväxt) och dök upp i en lånad Älvsbyklättrartröja! Detta var alltså övergångarnas dag...

Jimmy Sundin på finalen, Foto: Jonas Wiklund


Jimmy klättrade väldigt bra, pressade sig längre än Jonas och tog sig rätt långt på sitt andra försök. Därefter föll han tillbaka och tröttnade ihop.

Adam Evanne på finalen, Foto: Jonas Wiklund


Siste klättrare och tillika fjolårsvinnaren Adam Evanne gick på kraft och vilja. Han höll grepp som de andra stött förbi och klättrade rätt enkelt upp till samma grepp som Jimmy fast på den dubbla hängtiden. Även Adam visade upp mänskliga drag då han tog sig upp till samma grepp flera gånger men kroknade. Adam vann senare på ett bättre kvalresultat.

En film från herrarnas final av Emma Lundström


Herrar

1. Adam Evanne, Luleå
2. Jimmy Sundin, Luleå
3. Jonas Wiklund, Strömbäck

Damer

1. Linn Björ, Umeå
2. Lovisa Hedberg Nilsson, Umeå
3. Åsa Björkman, Umeå

Pallen: Jonas, Jimmy, Adam, Linn, Lovisa, och Åsa. Foto: Magnus Eriksson Brändström



Kompletta kvalresultat


Adam Evanne
H
90
Jimmy Sundin
H
84
Jonas Wiklund
H
84
Oscar Björkquist
H
82
Robin Bouleu
H
75
Robin Forsberg
H
75
Markus Isaksson
H
73
Erik Burström
H
72
Johan Hasslow
H
72
Patrik Landberg
H
72
Hampus Perhamn
H
69
Per Burström
H
61
Robert Jacobsson
H
61
Alfred Sahlen
H
60
Ru Zarin
H
59
Kalle Narfström
H
55
Denis Brezhniv
H
53
Johannes Svensson
H
52
Laban Berglund
H
52
Olof Rydberg
H
52
Fredrik Lönn
H
51
Klas Fahlgren
H
51
Lars Skalman
H
51
Petter Forsmark
H
51
Johan Reinhold
H
45
Johan Norén
H
44
Kuba Elstner
H
43
Jonas Lindh Morén
H
41
Viktor Holmkvist
H
40
Jonas Pelli
H
38
William Rosenbaum
H
38
Fredrik Zeising
H
35
Emil Jansson
H
34
Johan Nilsson
H
34
Robert Eriksson
H
34
Pjere Persson
H
33
Emil Arvidsson
H
32
Anton Eriksson
H
30
Mikael Samuelsson
H
27
Markus Carlborg
H
23
Per Lundstöm
H
23
Johan Vinroth
H
19
Nippe Flemström
H
14
Bobby Isaksson
H
Rickard Storm
H


Linn Björ
D
58
Lovisa Hedberg Nilsson
D
53
Åsa Björkman
D
44
Jenny Johansson
D
36
Petra Rantatalo
D
27
Maria Pelli
D
24
Emma Lundström
D
15
Elenor Brunnsell
D
14
Sophie Forsberg
D
12
Emmy Lindgren
D
5
Lisa Rantatalo
D
2
Maria Hägglund
D
1
Clara Rantatalo
D


Åsa och Lovisa väntar på pris. Foto: Jonas Wiklund


De mycket fina prisbordet (Linn vann en crashpad från Mammut och Adam ett par skor från Mad Rock) sponsrades av Utebutiken, Northstar och IKSU.
kommentarer

2011-11-25

Mer tävlingar i december!

Det är uppåt som aldrig förr på tävlingsfronten! I helgen går "Novemberdraget" i Umeå, Nästa helg blir det "Sundsvall plastic madness" och den 17 december "Juljuggen" i Östersund.

Kul!

Kommande tävlingar!

Tävling i Sundsvall lördag 3 december:




Tävling i Östersund lördag 17 december:


kommentarer

2011-11-15

2011-11-07

Nostalgi - Norrlandsguld



Den här filmen är skapad 2004 och innehåller godbitar från Källsberget, Hundberget, Hell, Sundsvall, Brändön, Åberget m.m En given klassiker är inledningen till avsnittet i Sundsvall då Jonas sjunger "Jolene" i bilen. Håll till godo!
kommentarer

2011-10-31

Mer Kalymnosnytt

Foto©: Johan Sundkvist. Urban Dufva onsightar »Zero Chicon«

Kalymnos blir bara mer och mer populärt som vår- och höstresmål. Några av dem som gjort Kalymnos till sitt andra hem är Urban Dufva och Sofie Björkman.

Urban har haft en frusterande fingerskada i över ett år; en skada som varit så illa att kortison injicerats i en inflammerad led. I höst verkar äntligen fingret ha kunnat belastas lite hårdare och Urban säger sig veta exakt vad han behöver bli starkare på (hemska tanke... en ännu starkare Urban!)

Som ett litet kvitto på att styrkan och formen är god fick Urban gå både Zero Chicon och Debout les Mortes på sektorn Galatiani på blick. Båda lederna är graderade 8a (nordisk 9-).

Foto©: Johan Sundkvist. Urban Dufva klättrar »Zero Chicon« på blick


Av princip brukar jag inte skriva om norrlänningar i exil (eller ens låtsas om att de existerar) men i sammanhanget så passar det utmärkt att länka till Geir Söderin som bloggar om sin lyckade Kalymnosresa, där han bland annat klättrade två leder i grad 8b (nordisk 9) på blick! Såvitt jag kan erinra mig så är Said Belhaj den enda svensk som klättrat hårdare än 8b på blick.
kommentarer

2011-10-30

Nostalgi - Källsberget

Nostalgitripp nr 2 går till Källsberget en par km från det lilla samhället Älvsbyn i hjärtat av norrbotten. Klippan har alltid varit känd bland klättrare och redan innan Dödlarsberget hittades klättrades det åtminstone på klippans högra sida. På Källsberget bildas även ett av fyrkantens ytterst få isfall vilket gör att det även finns folk som orkar släpa sig hit vintertid och testa isyxorna.

Jonas Wiklund klättrar "Plast Kens Äventyr". Foto: Mikael Puffert

Sportklättringen tog fart på allvar 1997 då medlemmar i den dåvarande klubben gjorde slag i saken och bultade upp en par leder på den sk "huvudväggen". Klippan är relativt svåråtkomlig från ovansidan så när väl de första lederna kommit upp bultades ytterliggare 18 leder mellan åren 1999 - 2002. Efter 2002 har det inte tillkommit någonting helt eget utan den sista "linken" sattes upp av Johan Sundkvist 2008 när han länkade ihop "He-man" med "Rallyplaneten" vilket gav "The mighty battlecat, 8a+".

En klassisk led i sammanhanget är "Rallyplaneten" som trots att den inte innefattar en enda hård rörelse ändå låter de flesta klättrare känna på vad ordet "pump" innebär i realiteten. Dag Knutsson har skapat ett litet nostalgiklipp på nämnda led filmat någon gång runt 2002(?).




Klippan känns återigen i högsta grad aktuell då en ny generation klättrare i Älvsbyn sett dagens ljus. Älvsbyklättrarna har återuppstått i form av en helt ny förening och intresset i "byn" är lika stort som i mitten av 90-talet. De finns numera på Facebook precis som det mesta annat...


kommentarer

2011-10-22

Rainbow rocket! - Uppdaterat



Att Emil Arvidsson är helt sjukt bra på dynos har vi alltid vetat. Om jag inte missminner mig gjorde Emil »Smash« i Roche aux Sabots på ett par försök på sin första resa till Fontainebleau, när han klättrat typ ett halvår, och jag har med egna ögon sett Emil göra ett brutalt andra generationens dyno på Luppioberget i Överkalix Övertorneå som för mig såg helt trickfilmat ut.

I kväll har vi nåtts av underrättelser om att Emil gjort det världsberömda skuttet »Rainbow Rocket« i Franchard Carriers utanför Fontainebleau som sitt första boulderproblem i grad 8A. Bien fait! Bien fait som fan!



Uppdatering Fråga & Svar med Emil:

F: Hur många försök/dagar/whatever hade du på problemet?
S: Har försökt alla tre ggr jag varit i font men sammanlagt är det nog mellan 50- 70 försök.

F: Hur hårt är det jämfört med andra dynon i Sverige & Font? (Det ser ju helt galet ut!)
S: Som alla vet gillar jag ju dynon:) men att få kanten på R R och hänga kvar var en surrealistisk känsla!!!
Det är absolut det svåraste dynot jag gjort men det är inget "power dyno" som tex Smash. Det är mer tajming och sjukt tekninskt. När man väl har fått in hoppet i kroppen har man stor chans att göra det igen direkt efteråt.



Emils hopp har fångats på film, båda gångerna han gjorde hoppet, men till dess vi får tillgång till filmklippet så bäddar vi in ett youtubeklipp på några frassar som gör problemet i stället för den som vill se ett exempel på hur ett andra generationens dyno går till:
kommentarer

2011-10-16

Nostalgitripp




Prozac, 5C. Foto © Magnus Eriksson Brändström



15 minuter från centrala stan hittar man området som verkligen satte fart på boulderscenen i Umeå. Boulderområdet omfattar nästan 300 problem i graderna Fb 4 till Fb 7B+. Det var här man hängde på kvällar och helger, ja egentligen all ledig tid under början av 2000-talet. Klassikerna är många men faller nu tyvärr i glömska pga markägaren har vissa meningsskiljaktigheter med en av de lokala klätterklubbarna. De senare har av naturliga skäl därför valt att lägga sitt engagemang och sin energi på andra, mindre konfliktfyllda områden istället.




Athlétique, 5B. Foto © Jonas Wiklund




I söndags tog sig dock hela redaktionen ut för att återigen uppleva nostalgin och atmosfären i ett av norrlands största boulderområden. Det resulterade i kaffedrickande, lite bouldering och den här lilla filmen...






kommentarer

Ringkallen i vårt hjärta

Jag kan helt enkelt inte låta bli att dela denna video av Fredrik LindgrenStressgubben, Överhängande väggen i Ringkallen, Nordingrå. Klätterglädje helt enkelt!



Den Överhängande väggen är i mitt tycke den finaste sektorn, med den kanske vackraste utsikten på berget -- och faktiskt klättrar man på Ringkallen för utsiktens skull lika mycket som av andra anledningar. Alla leder på Överhängande väggen är bra, eller mycket bra, och går på helt oantastlig klippa.

Jag är för övrigt djupt imponerad av Fredriks mantlingsfärdigheter, själv fladdrar jag betydligt mer på toppen av Stressgubben...
kommentarer

2011-10-13

Elbsandstein


Elbsandstein är ett bergsområde på gränsen mellan Sachsen och Böhmen som klyvs av självaste Elbe. För länge sedan flöt än större älvar som bar sand och andra avlagringar ut i ett hav. Sedimentet sjönk och hårdnade till en 600 meter djup kaka som brett ut sig 2- 3 mil åt vart håll. Sedan dess har jorden kallnat, havet torkat ut, och sandstenslagret gröpts ut av vind och vatten och bildat stommen för en enorm mängd fantastiska tinnar och torn.

Bland dessa tinnar och torn finner vi mycket av den moderna friklättringens ursprung. Det går nästan inte se en av tinnarna här och inte vilja klättra upp på den, och redan på 1800-talets slut klättrade lokala slackers torn upp till svårighet svensk 5 ungefär (fr. 5a) och på början av 1900 talet klättrades de sista av de mest uppenbara tornen i svårighet upp till runt 6- (fr 5c) (Oliver Perry Smith, we salute you...)

Det är svårt att nog berätta hur vilt sönderbrutet landskapet är. I varje vrå finns ytterligare en vrå. Överallt sten. På den tyska delen finns runt 20,000 leder beskrivna, på den tjeckiska sidan runt 10,000 leder. När man planerar ett första besök kan man lätt bli nästan överväldigad av det enorma utbudet, men om man inte vill göra det allt för svårt för sig så tar man sig bara till ett område och börjar klättra det som ser bra ut.

Självaste stenen påminner mycket om den i Fontainebleau. Så för de som gillar att klättra lätta cirklar i Fontan men gärna klättrar lite på höjden också så är Elbsandstein ett fantastiskt alternativ. Tyvärr är stenen precis som i t.ex. Indian Creek, Utah, av den sorten att den blir hemskt porös efter regn. Det är faktiskt förbjudet att klättra inom 24 timmar efter regnfall.
Som Fontan fast högre


För oss klätternördar har Elbsandstein en självklar lockelse. Vem har inte bläddrat i bildböckerna »High life - sportklettern heute« eller »Rocks around the world« och beundrat foton på den knviskarpa kanten Pferdefuss (Hake) på Teufelsturm (Djävulstornet)?
(Kolla in filmklippet på traumtouren-film.de!)

Trots lockelsen av historisk och underskön mark mitt i Europa tycks få klättrare utanför närområdet åka dit. Kanske för att det till för 20 år sedan var lite besvärligt att besöka området på grund av politiska skäl, och att det nu är lite besvärligt att planera en resa på grund av lingvistiska skäl; men mest tror jag att det beror på att många tror det är alldeles särskilt och fullständigt livsfarligt att klättra i Elbsandstein.

Jag har alltid varit nyfiken på Elbsanstein, och pratat lite löst om att åka dit under ett par år. När jag nu i höst hamnade strax utanför Berlin -- som ligger knappt tre timmar norr om Schmilka i hjärtat av klätterområdet -- så passade det utmärkt att ta en långhelg för klättring. Erik Massih, som tidigare klättrat i områdets södra del samman med sin hustru Sofia, var väldigt sugen på återbesök så det blev enkelt att arrangera en kort trip. Eriks kompis Erik Lindvall följde med för att plåta, så håll ögonen öppna efter fina foton.

I Bielatal, som vi åkte till första dagen, klättrar mest barnfamiljer. Mamma eller pappa klättrar upp på ett torn och resten av familjen följer till toppen där de för in sin bestigning i toppboken och äter kaka. Väldigt långt från bilden som en del besökare försöker sälja in om ett ställe bara för de dödsföraktande. Se t.ex. Elbsandstein-delen av »The sharp end«...
Erik M. kontrollerar att bärgningsboxen är utrustad med en reglementsenlig bår.


Klättringen bedrivs nästan helt inom nationalpark och är osedvanligt omgärdad av regler och lagar. Krita är inte tillåten, ej heller kilar och friends av metall, och förstabestigningar skall utan undantag göras i stöt från backen. De fasta säkringarna är nästan groteskt överdimensionerade och måste slås in på led (och inte från skyhooks! de är ju av metall!). Avståndet mellan två ringar måste vara minst tre meter -- men fem meter är den rekommenderade avståndet --, och summan av avståndet mellan tre på varandra följande ringar får inte understiga sju och en halv meter. Vi var lite allmänt småfega och klippte varje ring med två kortslingor. Det var ingen större risk att få slut QDs...
Tre förare och en lite för kort knutslinga.


Att klättra utan krita var faktiskt det som kändes mest annorlunda, särskilt på sluttande grepp förstås. Att använda knutar i repstumpar som säkringar kändes inte allt för främmande. Några få av läggen jag gjorde kändes bra, men de flesta kändes mer eller mindre suspekta, men de flesta har väl klättrat ovan suspekta säkringar?

Jag vill betona att jag inte tycker klättringen i Elbsandstein är särskilt farlig jämfört med annan klippklättring. Dåligt säkrad klättring är farlig bara om ledaren faller, och i Elbsandstein klättras många leder som inte är svårare än vad jag och mina kompisar klättrade i gympaskor på öarna i skärgården utanför Kåge och Byske när vi var små barn. Många av de hårdare lederna är gott säkrade av ringbult på de svåra bitarna (men möjligtvis med lätt soloklättring mellan kruxen).

Klättrar man bara för den fysiska utmaningen, och vill att varje rörelse skall vara så svår som möjligt, är nog inte Elbsandstein att rekommendera, men gillar man antingen highballs, klyvning, utsatt fjällvandring, lätt soloklättring eller mentalt prövande traditionell klättring så bjuder Elbsandstein på fantastiska upplevelser. Att pusha de fysiska gränserna går naturligtvis, men de som framgångsrikt stött hårt i Elbsandstein har alltid tillhört en liten klick bland lokala klättrare: inte ens exceptionellt duktiga gäster (Güllich, Glowacs, Houlding, Honnhold för att ta några exempel från G till H) har lämnat några större intryck bland de hårdare lederna.

Tornen talade till något väldigt grundläggande för oss. Ungefär hälften av klättringen gjorde vi i primärt syfte att komma upp till en topp. Är man förresten trygg i kaminer så kan det vara värt att veta att det finns många enkla leder upp till topparna som helt eller i huvudsak följer kaminer.

Vi hade en bunt repstumpar i 5-10 mm rep knutna med åttor. 10 mm rep kändes bra. Vårt knutrack skulle definitivt kunnat vara bättre: Knyt långa slingor för ofta sitter säkringarna långt in i utåtvigdade sprickor. Ta till ordentligt på ovansidan också, det hjälper när man vill rycka ut dem. Knutslingorna kändes rätt bra i nyckelhålslägg. Det skulle eventuellt vara värt att köpa ett antal affenfaust från Bergsport Arnold i Hohnstein. Till knutarna hör en pinne i trä som använts för att peta fast knutarna. Gör pinnen tunn i ena änden.
Bernt Arnold har flera klätterbutiker, bland annat denna i Hohnstein


Baserat på min högst subjektiva känsla så tror jag att den största anledningen till att en knutslinga, i alla fall de som är tjockare än 6-7 mm, fallererar är att knuten rycks genom lägget. Så jag försökte få så bra nyckelhål som möjligt och peta in den största möjliga knuten. Jörg Brutscher m.fl. har dragtestat knutar och delgivit sina resultat i rapporten What strength has a placement of knotted cord?

För den tyska delen av området finns ett stort antal tyskspråkiga förare som varje beskriver ett del område med ett par tusen leder. För den tjeckiska sidan finns några tyskspråkiga förare, förutom ett gäng tjeckiskspråkiga förare.

Förarna är ett litet kapitel för sig. De kan vara knepiga att få tag på och är ganska långt ifrån moderna foto-topos i utförande. Eftersom lederna är okritade, mestadels opolerade, avståndet mellan fasta säkringar generöst tilltaget, och det är rejält med utrymme för varje led så kan det vara lite trixigt att hitta bästa vägen. På den tredje leden vi gjorde hamnade Erik lite vilse en bra bit ut från en halvdålig knut på nordöstsidan av Kineiska tornet i Bielatal. Medan Erik tvekade försökte jag förstå och översätta förarens harang:
2m li. der N-Kante Wand über Rißspuren an R u. nR vorbei zu Band (li. nR der „O-Kante“), Wand re.haltend zum 2.R der „N-Kante“, diese z.G.
Vilket i och för sig var rätt klart, tills dess jag hittade fortsättningen i sista biten av ledbeskrivningen för just »Nordkante«
[...] Kante, oben re. über Zacke z.G.
En »kante« visste jag vad det var, det är vad arete kallas på tyska, men hur en »Zacke« möjligtvis såg ut hade jag tyvärr ingen aning om. Nå. Det gick naturligvis bra i alla fall. Kan förstabestigaren räkna ut hur man tar sig upp kan Erik. Och Erik och Sofia har utan att kunna något slaviskt språk klättrat i Tisina på tjeckiska sidan med hjälp av en tjeckisk förare.

Vår plan var att klättra varje dag och skriva i så många toppböcker som möjligt från torsdag till tisdag, och de första två dagarna slutade båda två med att vi krälade upp för kaminer i pannlampans sken. Sedan började det tyvärr regna. Lördagen ägnades åt sightseeing och vandring, men när det fortsatte att vräka ner på söndag och väderprognosen lovade regn både måndag och tisdag så gav vi upp och körde till Frankenjura, tre timmar väst-syd-väst om Elbsandstein.

Klarar då Elbsandstein lackmustestet: Vill jag åka dit igen? På den frågan måste svaret bli ett rungande ja. I skrivande stund sitter jag och funderar på vilka som man kan tänka sig vilja hänga på nästa höst om Erik inte kan, inte vill, eller får förhinder.


Kortfakta

Områden
Schmilka/Schrammstein är stort och känt, med rejäla torn bland annat »Falkenstein« det kanske mest berömda massivet på den tyska sidan. Bielatal har lite lägre tinnar och väldigt grepprik klippa. Elbtal på tjeckiska sidan har mer bultar och man får använda krita på leder hårdare än sv 7 som satts upp efter 1990.

Boende
Elbsandstein är ett mycket populärt resmål för inhemsk turism. Det finns i stort sett hur många campingar, vandrarhem, härbärgen och hotell som helst. De flesta lite äldre har bara blivit undervisade i ryska som främmande språk, så planera för att kommunicera utan att använda engelska. Staden Bad Schandau ligger mitt i smeten.

Förare
Jag har förare för Elbtal och Bielatal att låna ut. Den gamla versionen av Schmilka/Schrammstein föraren finns som pdf på diverse fildelningssajter (den nya är redan slut...). Falko Fleischmann i Sundsvall sitter på lite fler förare. Erik har förare för Tisina på tjeckiska sidan.

Resa dit
Elbsandstein ligger två timmar norr om Prags flygplats och två och en halv timmar söder om Berlin-Schönefeldt. Dresden är närmaste större stad.

Mat
Öl och korv. Det räcker väl?
Erik L. kontrollerar att ölen uppfyller reglementsenlig reinheitsgebot.




Erik Massih har också skrivit en not om vårt besök med några lite mer klätter-relaterade foton.
kommentarer