2016-09-05

Kristoffer Linbäck gör Rich Marcus

Fyra år efter att Kristoffer Lindbäck provade sportklättring för första gången, genom att klättra den klassiska “uppvärmningsleden” i Niemisel, Wild Thing, 7a+ tog han idag slutexamen genom att repetera den hårdaste leden på klippan, “Rich Marcus”, 8c. Rich Marcus länkar Peter Bosmas “När lammen tystnar” med “(Them never loved) Poor Marcus”. Urban Dufva var först att klättra denna länkning, som tidigare också repeterats av Jimmy Sundin och Adam Evanne.
Kristoffer Lindbäck på sista flytten av “Rich Marcus”. Foto: Anders Nyström
Kristoffer åkte ut för att ta lite fina solnedgångsbilder från Niemisel, och efter att ha själv gjort ett fotojobb lånade han ut kameran till Anders Nyström så att han skulle få lite bilder från “Rich Marcus”. Till sin egna höga förvåning så tog han sig igenom hela leden, så bilden är från den lyckade bestigningen!

Kometen har blivit en fixstjärna!

Köp vår förare: Norra Kustlandet, klättring i Ångermanland, Västerbotten och Norrbotten
kommentarer

2016-09-03

Spaniens gröna kust

I ett par år har jag hört berättas att sportklättringen på Spaniens nordkust skall vara både alldeles utmärkt fin och rätt OK under sommarmånaderna. Förra sommaren köpte vi guideboken “Roca Verde” som täcker både de autonoma regionerna Kantabrien (med huvudstad Ovieda) och Asturien (med huvudstaden Santander). En snabb blick på väderleksprognosen gjorde dock att vi styrde kosan mot Briançon istället.

I år hade vi fått höra från flera källor att det går bra att ignorera väderleksrapporterna och bara åka dit; det skall gå bra att klättra oavsett regnmängd eller temperatur då det finns gott om både nordvända och väldigt branta klippor.

Nå, i slutet av Augusti, mot inrådan från eltiempo.es åkte vi dit. Då jag hade gjort ett dåligt förarbete studerades den mycket knapphändiga föraren på vägen dit, och vi beslöt oss för att starta i Teverga, det bultande hjärtat i Asturias klätterscen.

Klättringen i Teverga har sitt centrum i den lilla byn Entrago söder om distriktshuvudstaden Ovieda. Entrago har två pubar och gratis(!) camping vid en stor parkering. Några hundra meter söder om byn finner man det lilla samhället San Martín med två snabbköp, bank och postkontor.

Det råder så vitt jag kan bedöma delade meningar om klättringen i Teverga. Jag anser att klättringen i allmänhet är dålig: mestadels polerade leder med vassa grepp och det fåtal fina leder som finns får man köa i timtal för att prova, att man är galen/felinformerad om man åker långväga för att klättra där, och att jag hellre skulle tillbringa tiden på en fingerbräda. J. hävdar att det är OK, åtminstone värt att besöka om man är i krokarna. Den berömde franske klipp-utvecklaren Antonin Rhodes säger att Taverga är bättre än Margalef och Siurana… Nå. Jag avråder i alla fall å de starkaste från ett besök annat än som en avstickare om man besöker den väldigt fina regionshuvudstaden Ovieda.

Efter några panikartade facebooksmess med Mike Owen så vände vi tillbaka österut och begav oss till Hermida-dalgången (Desfiladero de La Hermida, på Cervantes tungomål). Det är den korrekta destinationen för den som vill klättra långa branta tufa-leder i graderna 7a-8c.

Tyvärr visade det sig att försäkringarna om att det alltid går klättra där, även på sommaren vara överoptimistiska. Vi hade som varmast 41°, och vi hade i princip aldrig kallare än 30° mitt på dagen, ofta betydligt varmare. Några lokala klättrare från Santander hävdade dock att veckan vi var i krokarna var den värsta veckan de någonsin upplevt för klättring.

Sektorer
Rumenes
Vi började vår vistelse i Hermida med att besöka sektor Chorreras i Rumenes. Av de sektorer vi besökte var detta den enda som fanns i guideboken. Mycket fin sektor, i skugga efter klockan ett och med ett gäng fina leder i gradspannet 7a till 8a. Lederna är mellan 25 och 50 meter långa. Anmarchen tar 15-20 minuter brant uppför. Klättringen är mestadels brant och följer som sektornamnet antyder droppstensformationer. (En chorrera är en dropstenskolumn). Tyvärr är sektorn också mycket populär, och för de låga sjuorna får man stå i kö. Skugga efter klockan ett ungefär.

Anbefaller den mycket långa Síndrome de Stendahl, 8a, den fantastiska linjen Rumenes power y al vino, 7a+ och takleden Apokalimnos, 7b. Båda 7a-lederna längst upp till höger var fina också. Lättaste uppvärmningen är nog Viñarock, 7a+ (men den kändes som 6b/b+ för både mig och J. när vi jämförde med de andra 7a+-lederna på cragget). Låt bli att klättra Pánico Nuclear, 7c, om du inte vill ha ett två moves stenhårt boulder mitt på en ok 35meters 7a+.

Klättrare på El Dia del arquero 7a+,7c+
Sonia på Pánico de Stendhal, 7c


Cicera
Då en katalansk vän, och riktigt fanatisk klättrare, fann på att vi var i Hermida började han mailbomba mig om att åka till  Cicera, så det fick bli nästa sektor på vår tur. Cicera har väldigt fingriga, lätt överhängande leder med en kombination av väggklättring och tufor. Tyvärr var det alldeles för varm för att klättra den typen av leder under vår vistelse, särskilt som de var en smula polerade (ovanligt polerande för en klippa som inte täcks av någon guidebok). Det hindrade oss inte från att upprepade gånger åka dit och försöka.

Lederna är mellan 20 och 40 meter långa. Klippan har ett femtiotal leder, mest i graderna närmast runt 8a, men med en del kvalitetsleder i det lägre sjua-registret också. Fisura Clasico, 6c+ var väldigt fin bland de få lätta lederna (den stod som 6b+ i topon, men skulle nog vara 7/7+ i Bohuslän, vilket jag översätter till 6c+). Kan inte anbefalla något särskilt eftersom vi hade så risiga förhållanden. Pacifics, 7b+ var ok, så även Mancha Roja, 7c och La Corbata de Unquera, 7a. För de riktiga lederna på cragget får ni fråga någon annan. Jag har hört att Entropia, 8b skall vara rätt fantastisk.

Skugga hela dagen.

En halvrisig topo över Cicera finns att tillgå på baren Posada la Cuadrõna i Hermida (se under rubriken “Guidebok”).
Fisura Clasico, a bit too classic in parts.

Stark pojk från Toulouse på någon låg åtta i Cicera

Cicera

Cueva Carcalosa
När vi upparbetat tillräckligt mycket energi efter att en brutal värmebölja tvingat fram några vilodagar tog vi mod till oss och gick den mycket branta stigen upp till Cueva Carcalosa. Det krävs 30-40 minuter av brant vandring längst många fixa handlinor för att ta sig upp till grottan, som fortfarande är under intensiv utveckling. Än så länge finns det bara knappt femton leder (varianter oräknade) upp till 8c alt. 9a ungefär. Det är dock ingen tvekan om att detta kommer bli en mycket berömd sektor inom inte allt för kort framtid.

Lederna är mestadels mellan 40 och 55 meter långa, mycket branta till tak och följer mestadels tufor. Det finns lite mellanankare på runt 15-30m höjd som gör att man klarar sig med ett 80m rep, och att det dessutom finns lite möjlighet att klättra leder i lägre grader (6a+ till 7b). Annars är det mestadels leder mellan 7c+ och 8c som det bjuds på. De lättaste lederna är slabbiga insteg till höger om självaste hålan och är rätt fina allihop faktiskt. Skugga efter klockan tre på lederna till höger om hålan, just efter klockan ett i självaste hålan.

Anbefaller framförallt att klättra Dimensiones Paralelas, 7c+. För den starke såg La Deriva 8b+/c ut som ett absolut måste, och för oss svaga kan nämnas att den också är väldigt fin upp till mellanankaret (7a+). Polvo en los Osos, 7b, är en 30 meter lång tufa i hålans högerkant. Slutar innan det blir tak av alltihop.

Än så länge verkar klipputvecklarna lyckats undvika att topos börjat sprida sig. Så vill man åka dit får man höra av sig till undertecknad artikelförfattare...

Maia klättrar Dimensiones Paralelas, 7c+
Luis knappt halvvägs upp för La Deriva 8b+/c

Carcalosagrottan. Anmarch precis så brant som man tror.


Estragüeña
Efter att i allmänhet ha fått toksmisk på de rätt strama lederna i Asturias och Kantabrien så tillbringade vi resans sista dag med att klättra på sektorn Estragüeña i enhushålls-byn med samma namn. En fin liten klippa med fem minuters anmarch, på väg tillbaka mot kusten och med rejäla semestergrader gjorde en perfekt avslutning på vistelsen. Leder upp till trettio meter. Tufaklättring förstås. Skugga efter halv tre.

Topo finns i baren Posada la Cuadrõna i Hermida.

Alla leder verkar fina, vi hann med fyra stycken och anbefaller i första hand Alpinista Egoista, 7a+, och Asturacántabra, 7c+.

Det är rätt trångt vid basen av klippan och hälften av lederna startar från en diagonal svahäll med ett fast rep, så klippan sväljer inte mer än max tre replag.

Säsong
Bästa månaden är september. I oktober är det ofta för sent, för kallt och för blött, i alla fall efter det första tunga höstregnet. I juni borde tuforna ha torkat upp. Tidigare i Cicera.

Guidebok
Det lär finnas en spansk guidebok för Kantabrien, men jag har inte använt den. Vi har “Roca Verde” av Richie Patterson. Jag skulle absolut inte investera i guideboken inför en resa till Hermida-dalgången. Guideboken har inget mervärde över kopierade topos från internet eller klätterbarer då den saknar både stjärnmarkeringar, inspirerande foton, text som förklarar vilka klipper som är värda att besöka eller information om boende och vilodagsaktiviteter. Det enda som talar för guideboken är att den är producerad av en lokal klättrare som stått för en hel del utveckling och bultning i området.

En av barerna i byn Hermida, Posada la Cuadrõna, har en tidskriftssamlare med handritade topos, Desnivel-artiklar etc man kan fota av. De har också betydligt bättre mat än deras konkurrent tvärs över torget. Det lär finnas en klätterbar i Potes också (La Reunion, inte besökt).

Då de flesta klippor vi besökte var halv-hemliga så fanns dessutom ingen av dem (utom Rumenes) i guideboken.

Resa dit
Santander är närmaste större stad. Bilbao ligger inte heller hopplöst långt bort. Bil är helt nödvändigt för att ta sig mellan klipporna.

Bo där
Jag föreslår att man tar in på camping i Potes. Vi bodde på La Viorna som lätt är den bästa camping jag bott på. Mycket populär bland britter och tyskar, så personalen pratar bra engelska. Jag har hört att La Isla också är mycket bra. Nackdelen är att Potes är en väldigt populär semesterby. Bokning kan behövas i Juli och Augusti.
Älvspromenaden i Potes.

Video
EpicTV har en film med James Pearson och Caroline Ciavaldini från området


Köp vår förare: Norra Kustlandet, klättring i Ångermanland, Västerbotten och Norrbotten
kommentarer

2016-08-26

Norran upptäcker bouldering

Norran uppmärksammar bouldering i Burträsk med en helsida i papperstidningen och ett fem minuters klipp på deras web-tv. Benedikt Neyses och Petter Hedenström får representera Skellefteåklättrarna.

För övrigt har Ben just repeterat Replica 7B+ i Burträsk, en bestigning som han kallar höjdpunkten så länge i hans klätterliv.

Skynda och köp dagens Norran



Köp vår förare: Norra Kustlandet, klättring i Ångermanland, Västerbotten och Norrbotten
kommentarer

2016-08-15

Namn & Nytt mitt i Rötmånaden

Rickard Flodkvist har gjort personbästa med den klassiska leden Rallyplaneten 7c+ på Källsberget. Enligt hans scorecard krävdes 20-25 försök över 6-7 dagar.
Rickard Flodkvist på insteget av Rallyplaneten. Foto: Tobias Karlsson
Småbarnspappan och sportklätterlegenden Urban Dufva har för närvarande inte tid att knyta in sig med rep, men verkar vara rätt boulderstark och har bland annat gjort den andra repetitionen av Nirvana indirekt 8A i Mosjön.

Köp vår förare: Norra Kustlandet, klättring i Ångermanland, Västerbotten och Norrbotten
kommentarer

2016-07-29

Kristoffer Lindbäck klättrar nieminus på blick [uppdaterad]

Kristoffer Lindbäck klättrar fortsatt starkt denna sommar, och har repeterat Niemiselklassikern (om man får säga så om en link-up) När lammen tystnar (8b+). I Kalymnos har han lyckas göra sin första 8a-onsight med Punto Caramelo i Grande Grotta.
Kristoffer Lindbäck på Punto Caramelo. Foto: Martin
Källa: Instagram@kristofferlindback

[Uppdatering]

En gång är ingen gång, två gånger är en vana. Kristoffer har onsightad sin andra 8a, Fun de Chichunne, i Kalymnos Grande Grotte. Även Jimmy Sundin har gjort Fun de Chihunne onsight i år, som vi rapporterat om tidigare.



Köp vår förare: Norra Kustlandet, klättring i Ångermanland, Västerbotten och Norrbotten
kommentarer

2016-07-11

Henrik Sennelöv på norrlandsturné

Henrik Sennelöv och Oskar Roshed har varit på Norrlandsturné, mellan myggbett och regnskurar klättrades en del. Henrik gjorde vad som möjligtvis är första repetitionen av sittstarten till Hall, 7C+, i Rian, Kalix. Dessutom blev Henrik den näst äldste att ha repeterat Saga, 8A på Raholmen, Sundsvall.

H. Sennelöv gör nattsänd av Saga. Foto: Oskar Roshed



Köp vår förare: Norra Kustlandet, klättring i Ångermanland, Västerbotten och Norrbotten
kommentarer

2016-07-08

Sommarsänd

Kvällarna är ljusa och dagarna långa. En hel drös med klättrare har visat framfötterna sedan vi senast meddelade något till omvärlden.

Jimmy Sundin har varit i Kalymnos och klättrat. Formen skulle enligt uppgift ha varit dålig, men det hindrade inte honom från att klättra trettio leder mellan 7a och 8a onsight. Svårast var Fun de Chichuenne, hans andra 8a onsight.


Eva Hägglund har gjort sin första 7B: Petty Officer på Rörmyrsberget. Tidigar i sommar gjorde Eva också Lapin ou Canard i Franchard (inte illa med en sommarbestigning av 7A i fontan!).

Petty officer 7B Eva from Mac on Vimeo.


David Hedlund har skippat 7B+ och gjort Nirvana, i Mosjön som sin första 7C. Mer (inklusive film) på Davids blog: Branchen Umeå


Erik Molin har gjort Dessertör, 7C på i20-stenen, som sin första i graden.
Erik, paddorna och stenen. Foto: David Hedlund
Det är lite av vad som hänt medan vi varit upptagna med annat.


Köp vår förare: Norra Kustlandet, klättring i Ångermanland, Västerbotten och Norrbotten
kommentarer

2016-06-21

Bielsa

Kör man norrut från Rodellar, via Huesca mot Frankrike passerar man Bielsa-tunneln innan man kommer över till den franska sidan av Pyrenéerna. Runt Bielsa finns en helt sinnessjuk mängd brant kalksten. Nära den stora vägen har den legendariska bergsports-gruppen “Team TBR” (Team Terradets-Bielsa-Rodellar, som ett antal franska ledmakare i övre medelåldern kallar sig) utvecklat några riktigt fina sektorer. Framförallt Las Devotas, Super Devotas och Foz de la Canal.

De som klättrat i Rodellar är ju välbekant med klassiska TBR-leder som Pince sans rire, etc. Bielsa har mer av samma.

Las Devotas är ett paradis för tufa-leder i grader mestadels mellan 6b till 7c. Klippan är i skugga på eftermiddagen, och någotsånär hög höjd kombinerad med vind gör att klättringen här är fullt möjlig under sommaren. Leder mellan 20 och 43 meter, med många 40-meters lätt överhängande tufa-leder från 7a till 7b+ (leder upp till 8a+ ungefär). Anmarch 5 min.

Super Devotas ligger på våningen ovanför (anmarch 20 min) och har extremt branta leder runt 40 meter långa och grader runt 8a, plus eller minus någon grad. Också i skugga på eftermiddagen.

Foz de la Canal är nog kronan på verket, men det finns väldigt lite att hämta under 8a. En superfin 7c, någon lite lättare led (en ok 7b och en ok 7a), men resten är mellan 8a och 9a/+. Också tufor, men mindre juggiga än i Devotas/Superdevotas och lite kortare (runt 30 meter). Klippan går in i solen just efter lunchtid, så det är rätt vanligt att klättrare sover över i bilen på parkeringen, och går upp med tuppen för att få in lite klättring innan solen slår till. Anmarchen tar väl runt 20-30 min och är rätt freaky: en överhängande något exponerad via ferrata måste navigeras–vilket är nog så spännande med fullmatad ryggsäck...

Det finns helt klart klättring för runt en vecka eller längre i området, och jag tycker att det inte bara är ett komplement till Rodellar eller Riglos, utan faktiskt värt en resa. Tre stjärnor.

Bielsa Foz de la Canal-2
Klättrin på Foz de la Canal
Jag har tidigare varit lite tveksam till att rekommendera detta, bland annat för att det saknats förare. Nu har det äntligen styrts upp. (Rättare: det kom en förare i fjol, men jag märkte inte det, för jag var annorstädes).
Föraren täcker också Vallées d'Aure på den franska sidan av gränsen, med den legendariska old-school craggen Pène Haute. Problemet med föraren är dock att graderna är rätt ojämna, och ibland av de mer brutala slaget. För att undvika att bli brutalt sandbaggad kan det vara värt att skriva ut en ticklista med leder innan man åker, eller att kolla graderna på de handritade topos som finns på baren i Salinas, just nedanför Las Devotas.

Ytterligare än anledning till att jag tvekat att rekommendera detta ställe är att Bielsa är lite väl fancy för klättrare, och till och med campingplatserna har franska priser. Nå, via booking.com hittade vi ett billigt och bra härbärge i den helt absurt vackra byn Sin, mindre än 10 km från klättringen. Boka direkt via http://alberguedesin.com eller (kanske lättare) via Booking.com



Köp vår förare: Norra Kustlandet, klättring i Ångermanland, Västerbotten och Norrbotten
kommentarer